Fragment ur mitt liv som superhjälte
Fragment ut mitt liv som superhjälte
Jag har länge levt med föreställningen om att jag är någon med en omänskligt hög social kompetens. Att mina färdigheter i mötet med individen och förmågan att läsa av det sociala samspelet har varit så pass avancerad att den nästan kunnat likställas med Stålmannens förmåga att kunna flyga. Jag levde i symbios med denna inbillning fram till måndagen den 14 april. 2012
Enligt en djup rotad tradition hade jag återigen underskattat mitt sömnbehov, vilket resulterade i ungefär 6 timmars sömn... för lite, som i sin tur resulterade att frukosten bestod av tandkräm, en puss och några popcornskal som natten innan gjort sig hemmastad.
Precis när spårvagn nummer sex rullade in på hållplatsen skymtade jag en barnvagn i ögonvrån. Eftersom spårvagnen var av en äldre modell återfanns utrymmet för barnvagnar tre trappsteg upp. Som den superrekordelige kille jag är högg jag givetvis tag i den främre delen av barnvagnen för att hjälpa föräldern ombord. Backandes med ett stadigt tag i barnvagnen, tog jag ett steg upp och in i spårvagnen varpå ägaren till barnvagnen och barnet skrek: - MEN VAD GÖR DU, SLÄPP VAGNEN! HAN FÖRSÖKER STJÄLA MITT BARN! – Men jag tänkte ju bara… - SLÄPP SA JAG! HJÄÄÄLP!
Efter den numera så kallade barnvagnsincidenten anlände jag till kontoret med ett något tillknycklat humör. I korridoren mötte jag en kollega och det visade sig att det enda vi hade gemensamt var att vi båda figurerat på samma After Work veckan innan och det blev inte helt osökt vårt samtalsämne. Undertiden som min kollega pratade tusenord i sekunden försökte jag febrilt komma på något som faktiskt kunde göra mig delaktig i dialogen. Det enda jag mindes var en illa klädd man från ekonomiavdelningen som kom sent, betedde sig som ett djur och som spydde efter tre öl. Samtidigt visste jag hur svaga mina kollegor är för skvaller så jag tog tillfället i akt och berättade sagan om den ovårdade och missanpassade pojken från ekonomi och efter min fem minuter långa monolog framstod Nikki Sixxs leverne som ett enda långt konfirmationsläger. Jag kände mig nöjd, samtidigt som jag understrukit hur städad jag själv var hade jag knutit ihop det hela bra med att nämna ruggugglan han slirat hem med kring midnatt. Min kollegas förväntade asgarv lät dröja på sig.
Efter världens sämsta dag på jobbet stod jag vid spårvagnshållplatsen och ville inget hellre än att åka hem och lägga mig i ugnen varpå jag hörde mitt namn ropas. Jag vände mig om och framför mig stod en människa jag aldrig tidigare träffat. Jag fick en kram och han började berätta som sina studier, om sin familj och om ett eventuellt båtköp och jag kunde inte för allt i världen komma på vem människan var. I tio minuter försökte jag oavbrutet ställa sådana frågor om hans liv och om hans vänner som skulle kunna i alla fall ge mig en hint om vem han var, men det gick inte. Mitt i min förvirring dök en annan bekant upp. Jag trodde att jag duckat en riktigt pinsam situation då de båda hälsade på varandra utan min involvering. Men så frågade min nyanlände bekantskap hur vi andra två kände varandra och killen jag aldrig har sett förut insisterade på att jag skulle berätta den hysteriskt roliga historien om hur vi träffades första gången. Efter att jag svamlat till och från i någon minut frågade killen jag aldrig träffat om jag inte minns hur vi träffades. – Jo, typ, svarade jag. Han frågade om jag ens visste vad han heter. Jo, typ, svarade jag, vände på min käp och flög.
