Reva i röven...
Reva i röven
Efter att ha spenderat närmare 19 år i vaket tillstånd kan jag konstatera att det är en materialistisk värld jag lever i, där föreställningen om att ”nytt lika med bra” är en oskriven lag. Dagligen uppmanas jag till att ”komma i trim”, ”ringa gratis”, ”handla billigt, men mer” och ”komma ur trim för att sedan komma ännu bättre i trim” och tyvärr är jag någon som konsumerar mer än jag behöver. Även om jag lägger väldigt lite pengar på kläder, öl, ipads, ipods, iphones och ijax lämnar pengarna mitt konto och det är mer sällan än ofta jag kan spåra min lön. Men så ibland investerar jag i något där kärlek vid första ögonkastet avgör saken. Så var fallet när jag och mina 533:or handlöst föll för varandra. De kom att bli mina absoluta gunstlingar och jag bar dem konstant, på bröllop och på begravning, på dop och på skoj. Det var vi mot världen och vi skulle leva för evigt. Visst var jag bekant med uttrycket ”slit dem med hälsan” men det gällde inte oss, vi var ju turfria, odödliga. Men så en dag noterade jag en, enligt mig, liten och ynklig förslitning strax under höger ficka, den yttrade sig som en ljus, ömklig fläck. Ingen fara på taket tänkte jag, vad rådde egentligen på oss? Men i slutet på veckan hade denna oansenliga lilla färgskiftning gått från att vara ingenting till att bli ett hål av gigantiska proportioner, inte bara i mina jeans utan också i mitt innersta väsen. Katastrofen var en realitet och goda råd och nya jeans var dyra.
Tiden gick och jag försökte träffa andra byxor: mjukisbrallor, chinos, linnebyxor, ja till och med andra jeans men allt kändes fel. Jag hade helt enkelt inte gått vidare och jag visste att för att kunna göra det var jag helt enkelt tvingad till att kasta mina 533:or.
Jag tänkte att jag borde studerat textil i Borås i stället för lärare i Uppsala, men jag var ju å andra sidan i behov av ett proffs, någon som för länge sedan studerat färdigt, någon som hade livslång erfarenhet av hål i jeans och väsen, någon som helt enkelt gjorde jobbet så pass bra att personen ifråga livnärde sig på att laga revor.
Fågelkvittret tystnade, mitt hjärta slutade slå och tiden stod stilla. En Skräddare.
Någon vecka senare och väl i Hudiksvall steg jag försiktigt in hos Skräddaren, bockade artigt, visade upp mina jeans och förklarade att jag absolut inte tänkt hoppas på några mirakel. Han tog mina byxor och la dem på hög och sa att han skulle återkomma. Dagar blev veckor, fotbollsplaner blev gröna, jag hade börjat använda shorts och tanken på att dra på sig ett par varma jeans hade aldrig varit så avlägsen som då det ringde i min mobil, det var ett nummer jag inte kände igen. Jag svarade och personen på andra sidan presenterade sig som Skräddaren och han ringde för att tala om att byxorna var färdiga. Jag bugade, tackade, bugade igen och la på varefter jag omgående ringde min far och vänligen men bestämt beordrade honom till Skräddaren. Efter någon månad och efter att min fars minne spelat honom några spratt besökte han mig och med sig hade han mina hållösa byxor. Far berättade att när han beskrivit hålet visste Skräddaren precis vilka jeans det handlade om och vart de låg och på dem hade det suttit en lapp som kort och gott sa: ”reva i röven”. En reva i röven som nu mera är icke existerande tack vare ett geni ur en bortglömd yrkeskår vars genuina och ädla yrkesutövande jag hyser otrolig respekt för. Har du ett hål i huvudet går du till doktorn, har du ett hål i byxan, gå till Skräddaren.
