Pappa kör
Om jag tar i, kan jag skriva att min familj är sprungen ur den ädla bilsemestertraditionen. För er som inte är helt familjär med denna subkultur vill jag beskriva den som Karin Boye en gång skrev, att det egentligen inte handlar om vart man ska, det är istället resan som är behållningen. Denna filosofi går i allra högsta grad att applicera på konceptet bilsemester. Jag har samtidigt full förståelse för de människor som inte ser det vackra i när grannfamiljen under två veckor ägnar all sin lediga tid åt att, till bredden, fylla kombin. Bättre att ha men inte behöva än att behöva men att inte ha. Det tåls dock att skriva att du som barn kan ha vissa svårigheter med att omfamna hela tänket vad gäller ”vägen, som är mödan värd”. För att undvika ett totalthaveri redan utanför Bollnäs gäller det att du som förälder med kirurgisk precision förser dina barn med exakt rätt mängd Kalle Anka, kubb och saft. Balansen mellan dessa olika faktorer är helt avgörande för huruvida semestern kommer att sluta i episk succé eller total tragedi. Du måste likt en kemist på måfå mejsla fram det magiska receptet. Två ml Festis plus eller minus kan vara skillnaden mellan ett perfekt sockerrus som strax efter Söderhamn resulterar i en timmes sömn eller ett nedkissat baksäte.
Det var en Nissan Primera, den var grön och den var fruktansvärt ny. Pappa gör så ibland, köper ny bil. Jag tror att det är ett ticks han har men jag har inget vågat säga. Nå väl, familjen befann sig mitt i sommaren och mitt i ett segerrus. Pappa hade på något vis vunnit två nätter på Globen Hotell och vad passade egentligen bättre än en biltur till Stockholm via Dalarna och Tällbergsgården som enligt pappa ska ha norra halvklotets bästa frukost. Pappa gör så ibland, äter. Jag tror att det är ett ticks han har men jag har inget vågat säga.
Efter en hysterisk heldag på Leksandssommarland och efter en frukost av bibliska mått styrde pappa stadigt bilen mot en imaginär, vit kupol. Solen sken, i framsätena satt de vuxna och dividerade om vilken väg till Globen som egentligen var den rätta. Bak satt syrran, brorsan och jag. Utan nymodigheter som GPS vilade ett tungt ansvar på pappa och Statoilkartan krävde hans fulla uppmärksamhet. Detta gav min bror ett fönster på ungefär 30 minuter då total anarki rådde, i baksätet. Under denna halvtimme hann min bror med konststycket att bälga i sig sin egen vikt i avslagen cola. Brun- och blåögda som jag och min syster var jublade vi och applåderade, helt utan att se det idag så uppenbara sambandet mellan handling och konsekvens. Kombinationen en overklig mängd läsk och anlag för att lätt bli åksjuk tillsammans med avsaknaden av AC resulterade i att min bror gick från färgen lätt indian rödbrun till lätt avokadogrön. Efter en stunds ”tjat” lyckades jag påvisa för pappa att min kära bror satt i baksätet och såg lite risig ut. Jag uppskattar att pappa under de tio minuterna vi hade kvar hann ställa frågan: -behöver du kräkas? 29 gånger. Min bror svarade nej 28 gånger, den 29:e gången och 50 meter från parkeringen kunde min bror inte svara, han hade fullt upp, i ordet rätta bemärkelse, med att sprutspy. Jag kan idag konstatera två saker. Först och främst hade vi tur att ingen stal vår bil då pappa i en desperat ansträngning försökte budgetsanera den genom att veva ner samtliga rutor och i all hast råkat lämna dem nere under hela helgen. Jag kan också konstatera att det alltid är pappa som kör. Jag tror att det är ett ticks men jag har inget vågat säga.
