entrevlig

...här. Jag kommer att sluta skriva här men jag kommer att fortsätta här - http://kidicaros.tumblr.com/

Reva i röven

 

Efter att ha spenderat närmare 19 år i vaket tillstånd kan jag konstatera att det är en materialistisk värld jag lever i, där föreställningen om att ”nytt lika med bra” är en oskriven lag. Dagligen uppmanas jag till att ”komma i trim”, ”ringa gratis”, ”handla billigt, men mer” och ”komma ur trim för att sedan komma ännu bättre i trim” och tyvärr är jag någon som konsumerar mer än jag behöver. Även om jag lägger väldigt lite pengar på kläder, öl, ipads, ipods, iphones och ijax lämnar pengarna mitt konto och det är mer sällan än ofta jag kan spåra min lön. Men så ibland investerar jag i något där kärlek vid första ögonkastet avgör saken. Så var fallet när jag och mina 533:or handlöst föll för varandra. De kom att bli mina absoluta gunstlingar och jag bar dem konstant, på bröllop och på begravning, på dop och på skoj. Det var vi mot världen och vi skulle leva för evigt. Visst var jag bekant med uttrycket ”slit dem med hälsan” men det gällde inte oss, vi var ju turfria, odödliga. Men så en dag noterade jag en, enligt mig, liten och ynklig förslitning strax under höger ficka, den yttrade sig som en ljus, ömklig fläck. Ingen fara på taket tänkte jag, vad rådde egentligen på oss? Men i slutet på veckan hade denna oansenliga lilla färgskiftning gått från att vara ingenting till att bli ett hål av gigantiska proportioner, inte bara i mina jeans utan också i mitt innersta väsen. Katastrofen var en realitet och goda råd och nya jeans var dyra.

 

Tiden gick och jag försökte träffa andra byxor: mjukisbrallor, chinos, linnebyxor, ja till och med andra jeans men allt kändes fel. Jag hade helt enkelt inte gått vidare och jag visste att för att kunna göra det var jag helt enkelt tvingad till att kasta mina 533:or.

Jag tänkte att jag borde studerat textil i Borås i stället för lärare i Uppsala, men jag var ju å andra sidan i behov av ett proffs, någon som för länge sedan studerat färdigt, någon som hade livslång erfarenhet av hål i jeans och väsen, någon som helt enkelt gjorde jobbet så pass bra att personen ifråga livnärde sig på att laga revor.

 

Fågelkvittret tystnade, mitt hjärta slutade slå och tiden stod stilla. En Skräddare.

 

Någon vecka senare och väl i Hudiksvall steg jag försiktigt in hos Skräddaren, bockade artigt, visade upp mina jeans och förklarade att jag absolut inte tänkt hoppas på några mirakel. Han tog mina byxor och la dem på hög och sa att han skulle återkomma. Dagar blev veckor, fotbollsplaner blev gröna, jag hade börjat använda shorts och tanken på att dra på sig ett par varma jeans hade aldrig varit så avlägsen som då det ringde i min mobil, det var ett nummer jag inte kände igen. Jag svarade och personen på andra sidan presenterade sig som Skräddaren och han ringde för att tala om att byxorna var färdiga. Jag bugade, tackade, bugade igen och la på varefter jag omgående ringde min far och vänligen men bestämt beordrade honom till Skräddaren. Efter någon månad och efter att min fars minne spelat honom några spratt besökte han mig och med sig hade han mina hållösa byxor. Far berättade att när han beskrivit hålet visste Skräddaren precis vilka jeans det handlade om och vart de låg och på dem hade det suttit en lapp som kort och gott sa: ”reva i röven”. En reva i röven som nu mera är icke existerande tack vare ett geni ur en bortglömd yrkeskår vars genuina och ädla yrkesutövande jag hyser otrolig respekt för. Har du ett hål i huvudet går du till doktorn, har du ett hål i byxan, gå till Skräddaren.

...vill jag tacka Lenny Kravitz för en fantastisk föreställning. En man, en artist som Lenny förtjänar inget annat än beröm och rungande applåder. Att han flyger till Sverige, ställer sig på scenen intill ett jävla pariserjul och gör sin grej framför en publik som består av osnytna 12-åringar som aldrig hört en låt med honom, är fantastiskt. Att han sedan bjuder på sig själv, på ett sätt som skulle få Jenna Jameson att framstå som Heliga Begitta är beundransvärt. Han är ett folkets artist och för det beundrar jag honom. Jag beundrar honom för att han hoppar ner från scenen, slickar någon jävla lodis i ansiktet och highfivar en massa ungar. Tack för att du är så jävla bra! Tack Lenny!

...är så jävla ynkligt att "vi" blir "dom" när vi förlorar. Och denna chock varje gång när det visar sig att vi inte är bäst i Europa. Nå väl, nog om det.

...jag som inte skulle investera något i detta EM. Jag som avslappnat skulle luta mig tillbaka och låta det gå som det går. Nu sitter jag här med lätt handsvett och insekter i magen och lyssnar på Ibra gagga om morgondagens slag. Nu sitter jag här och känner att just nu är EM det absolut viktigaste som händer i mitt liv. Jag sitter här med svettiga handflator och har invisterat allt.

...i musikens tecken.

 

 

 

18/1  Gym Class Heroes - check

 

21/1  Lauryn Hill - check

 

26/1  The Blanks - check

 

25/2  Jedi Mind Trick - check

 

29/2  Dilated People - check

 

10/3 Dj Aeroplane - check

 

23/3  Chords - check

 

31/3  Dead Prez - check

 

21/4  Immortal Technique - check

 

29/4 Jonathan Johansson - check

 

3/5 Spoek Mathambo - check

 

4/5  Maskinen - check

 

24/5 Marcus Price & Carli - check

 

26/5 Knarrholmsfestivalen - check

 

29/5  Jay Z & Kanye - check

 

30/5  Jay Z & Kanye - check

 

1/6  Summerburst - check

 

7/6  Bob Hund - check

 

15/6  Westcoast House Festival

 

13/6 Lenny Kravitz

 

6/7  Sensation White

 

13/7 Winnerbäck

 

14/7  Kent

 

2/8  Urkult

 

11/8  Way out west

 

23/8 Veronica Maggio

 

30/8  Coldplay

 

2/9  Sigur Ros

 

14/9 Kapten Röd

 

 

 

 

Om jag tar i, kan jag skriva att min familj är sprungen ur den ädla bilsemestertraditionen. För er som inte är helt familjär med denna subkultur vill jag beskriva den som Karin Boye en gång skrev, att det egentligen inte handlar om vart man ska, det är istället resan som är behållningen. Denna filosofi går i allra högsta grad att applicera på konceptet bilsemester. Jag har samtidigt full förståelse för de människor som inte ser det vackra i när grannfamiljen under två veckor ägnar all sin lediga tid åt att, till bredden, fylla kombin. Bättre att ha men inte behöva än att behöva men att inte ha. Det tåls dock att skriva att du som barn kan ha vissa svårigheter med att omfamna hela tänket vad gäller ”vägen, som är mödan värd”. För att undvika ett totalthaveri redan utanför Bollnäs gäller det att du som förälder med kirurgisk precision förser dina barn med exakt rätt mängd Kalle Anka, kubb och saft. Balansen mellan dessa olika faktorer är helt avgörande för huruvida semestern kommer att sluta i episk succé eller total tragedi. Du måste likt en kemist på måfå mejsla fram det magiska receptet. Två ml Festis plus eller minus kan vara skillnaden mellan ett perfekt sockerrus som strax efter Söderhamn resulterar i en timmes sömn eller ett nedkissat baksäte.

 

Det var en Nissan Primera, den var grön och den var fruktansvärt ny. Pappa gör så ibland, köper ny bil. Jag tror att det är ett ticks han har men jag har inget vågat säga. Nå väl, familjen befann sig mitt i sommaren och mitt i ett segerrus. Pappa hade på något vis vunnit två nätter på Globen Hotell och vad passade egentligen bättre än en biltur till Stockholm via Dalarna och Tällbergsgården som enligt pappa ska ha norra halvklotets bästa frukost. Pappa gör så ibland, äter. Jag tror att det är ett ticks han har men jag har inget vågat säga.

 

Efter en hysterisk heldag på Leksandssommarland och efter en frukost av bibliska mått styrde pappa stadigt bilen mot en imaginär, vit kupol. Solen sken, i framsätena satt de vuxna och dividerade om vilken väg till Globen som egentligen var den rätta. Bak satt syrran, brorsan och jag. Utan nymodigheter som GPS vilade ett tungt ansvar på pappa och Statoilkartan krävde hans fulla uppmärksamhet. Detta gav min bror ett fönster på ungefär 30 minuter då total anarki rådde, i baksätet. Under denna halvtimme hann min bror med konststycket att bälga i sig sin egen vikt i avslagen cola. Brun- och blåögda som jag och min syster var jublade vi och applåderade, helt utan att se det idag så uppenbara sambandet mellan handling och konsekvens. Kombinationen en overklig mängd läsk och anlag för att lätt bli åksjuk tillsammans med avsaknaden av AC resulterade i att min bror gick från färgen lätt indian rödbrun till lätt avokadogrön. Efter en stunds ”tjat” lyckades jag påvisa för pappa att min kära bror satt i baksätet och såg lite risig ut. Jag uppskattar att pappa under de tio minuterna vi hade kvar hann ställa frågan: -behöver du kräkas? 29 gånger. Min bror svarade nej 28 gånger, den 29:e gången och 50 meter från parkeringen kunde min bror inte svara, han hade fullt upp, i ordet rätta bemärkelse, med att sprutspy. Jag kan idag konstatera två saker. Först och främst hade vi tur att ingen stal vår bil då pappa i en desperat ansträngning försökte budgetsanera den genom att veva ner samtliga rutor och i all hast råkat lämna dem nere under hela helgen. Jag kan också konstatera att det alltid är pappa som kör. Jag tror att det är ett ticks men jag har inget vågat säga.

Fragment ut mitt liv som superhjälte

 

Jag har länge levt med föreställningen om att jag är någon med en omänskligt hög social kompetens. Att mina färdigheter i mötet med individen och förmågan att läsa av det sociala samspelet har varit så pass avancerad att den nästan kunnat likställas med Stålmannens förmåga att kunna flyga. Jag levde i symbios med denna inbillning fram till måndagen den 14 april. 2012

 

Enligt en djup rotad tradition hade jag återigen underskattat mitt sömnbehov, vilket resulterade i ungefär 6 timmars sömn... för lite, som i sin tur resulterade att frukosten bestod av tandkräm, en puss och några popcornskal som natten innan gjort sig hemmastad.

 

Precis när spårvagn nummer sex rullade in på hållplatsen skymtade jag en barnvagn i ögonvrån. Eftersom spårvagnen var av en äldre modell återfanns utrymmet för barnvagnar tre trappsteg upp. Som den superrekordelige kille jag är högg jag givetvis tag i den främre delen av barnvagnen för att hjälpa föräldern ombord. Backandes med ett stadigt tag i barnvagnen, tog jag ett steg upp och in i spårvagnen varpå ägaren till barnvagnen och barnet skrek: - MEN VAD GÖR DU, SLÄPP VAGNEN! HAN FÖRSÖKER STJÄLA MITT BARN! – Men jag tänkte ju bara… - SLÄPP SA JAG! HJÄÄÄLP!

 

Efter den numera så kallade barnvagnsincidenten anlände jag till kontoret med ett något tillknycklat humör. I korridoren mötte jag en kollega och det visade sig att det enda vi hade gemensamt var att vi båda figurerat på samma After Work veckan innan och det blev inte helt osökt vårt samtalsämne. Undertiden som min kollega pratade tusenord i sekunden försökte jag febrilt komma på något som faktiskt kunde göra mig delaktig i dialogen. Det enda jag mindes var en illa klädd man från ekonomiavdelningen som kom sent, betedde sig som ett djur och som spydde efter tre öl. Samtidigt visste jag hur svaga mina kollegor är för skvaller så jag tog tillfället i akt och berättade sagan om den ovårdade och missanpassade pojken från ekonomi och efter min fem minuter långa monolog framstod Nikki Sixxs leverne som ett enda långt konfirmationsläger. Jag kände mig nöjd, samtidigt som jag understrukit hur städad jag själv var hade jag knutit ihop det hela bra med att nämna ruggugglan han slirat hem med kring midnatt. Min kollegas förväntade asgarv lät dröja på sig.

 

Efter världens sämsta dag på jobbet stod jag vid spårvagnshållplatsen och ville inget hellre än att åka hem och lägga mig i ugnen varpå jag hörde mitt namn ropas. Jag vände mig om och framför mig stod en människa jag aldrig tidigare träffat. Jag fick en kram och han började berätta som sina studier, om sin familj och om ett eventuellt båtköp och jag kunde inte för allt i världen komma på vem människan var. I tio minuter försökte jag oavbrutet ställa sådana frågor om hans liv och om hans vänner som skulle kunna i alla fall ge mig en hint om vem han var, men det gick inte. Mitt i min förvirring dök en annan bekant upp. Jag trodde att jag duckat en riktigt pinsam situation då de båda hälsade på varandra utan min involvering. Men så frågade min nyanlände bekantskap hur vi andra två kände varandra och killen jag aldrig har sett förut insisterade på att jag skulle berätta den hysteriskt roliga historien om hur vi träffades första gången. Efter att jag svamlat till och från i någon minut frågade killen jag aldrig träffat om jag inte minns hur vi träffades. – Jo, typ, svarade jag. Han frågade om jag ens visste vad han heter. Jo, typ, svarade jag, vände på min käp och flög.

...jag skulle återuppta mitt bloggande lite nu när sommaren trillat in. Jag tänkte också att jag skulle lägga ut mina krönikor här.

I övrigt flyter allt som det ska, det är söndag och jag sitter på kontoret med tristess upp till mina knän. Men snart ska jag åka hem och baka.

Om 33 timmar och 15 minuter börjar EM påriktigt. Jag har dock bestämt mig för att inte investera särkskilt mycket känslor denna gången. Risken för besvikelse är allt för stor.

Nå väl, nu ska jag haffa mig en kopp med socker.


"I´m not a businessman, I´m a business, man!" - Hova





Peys

Sommaren med Göran - två mintuer tog det innan jag bytte kanal samtidigt som jag ville skjuta mig själv i ansiktet. Förövrigt festade jag med Peter Magnusson i helgen, han har nog det absoluta hårsvallet, jag har aldrig tidigare sett något liknande. Men seriöst, har han aldrig snuddat vid tanken på att byta namn. Det är ju sinnessjukt att han väljer att hete Peter Magnusson. Blunda och tänk Peter Magnusson. Precis, just what I said.

Nyåre (om 22 timmar)

Bra låt - Dawn Landes – Kissing Song

...är det helt obegripligt. Jag kan inte förstå vaför jag, i mina fulla sinnens bruk, väljer att ställa upp på något dyligt när jag till och med är för fet för matchtröjan. Jag kommer att kracha och brinna och en hel stad kommer att kunna vältra sig i min missär. Men det är ju precis vad vi gör bäst, vältrar oss i andras olycka. Frågan är dock om man kan kalla min extrema övervikt för olycka. Det är ju inte direkt otur och olycka att medvetet med socker och fett misshandla min kropp i flera år. Nå väl, i morgon ska alla hatare få något att onanera till. Jag bjuder upp till dans och jag tänker inte ta ner brevlådan för än den feta damen ha sjungit.

Vad gör jag inte för ett par nya kicks.

Zeunerts - Guds gåva till människan.